För 400 000 euros gjorde Sarkozy igår en liten utflykt till Versailles. Fransk ekonomi är en katastrof men Sarkozy spenderar mer än Elyseepalatset nånsin gjort. Slottet stängdes alltså för alla turister, nationalförsamlingen och senaten transporterades dit ut plus nationalgardet i paraduniform plus de osynliga starka kvinnor och män som ställde iordning alla utrymmen inklusive buffet i Orangeriet. Som något kvickhuvud konstaterade arrangerades  världens dyraste presskonferens. Självklart var tv-kanalerna där. Den utmärkta samhällskanalen LCP som bevakar parlamentarikerna med direktsändningar och debatt sände fem timmar på raken,digitala nyhetskanaler som LCI, BFM, Tele-I sände lika självklart liksom public servicekanalen France 3. TV-kamerorna sen länge förbjudna att visa Sarkozy i helfigur under gång (kameran bör filma endast ovanför midjan) kunde den här gången inte låta bli att förmedla presidenten under vandring i gyllene korridor lätt vinglande  på sina höga klackar  med paraderande nationalgardister på ömse sidor. Han bär höga klackar för han står inte ut med sina 157 cm i strumplästen (etthundrafemtiosju). 

Vad hade han i Versailles att göra?  Ingen president har talat där  till parlamentarikerna på 161 år, dvs sen 1848 och sen 1875 har presidenten varit direkt förhindrad av författningen. Några timmar före framträdandet hade Sarkozy genomfört den lagändring som bröt med traditionen.

Församlingen saknar all frihet: förbjuden att uttrycka uppfattningar under anförandet. Placering enligt bokstavsordning och inte enligt partitillhörighet.  Den lilla debatten efter anförandet leddes av premiärministern då presidenten genast avlägsnat sig. Talet var märkligt välbekant. Inte som när Obama talar där det är noga med att vara konkret. Sarko levererar på ett märkligt vis samma tal om och om igen. Det är bara inramningen som ändras.

Den socialistiska oppositionen hade inte kunnat enas om vem som skulle föra partiets talan och lät därför bli att yttra sig i debatten efteråt vilket  ledaren i Libération kallade helkorkat. Den radikala vänstern liksom de gröna vägrade all närvaro. Med andra ord ingen enda utmaning av presidentens framförande.

Först framför tvkanalerna kom oppositionen loss en och en med sin besvikelse över talet.

Besvikelsen var faktiskt synlig även bland Sarkozys partianhängare.

Å andra sidan skulle samma dag presidenten också ombilda regeringen. Ingen liten politisk händelse.

 Så otydligt var talet i Versailles att det enda media nappade på var

Sarkozys besked vad han väntade sig från den kommande parlamentariska undersökningen av bruket av heltäckande slöja, burqa. Den ska inte vara välkommet på franskt territorium.

Så håller man  extremhögern på mattan.

Ingen av företrädarna på presidentposten har varit så besatt av att tänja den ansenliga presidentmakten som författningen ger den femte republiken. Vart är Frankrike på väg? Det påstås att Sarkozy numera visar sig på regeringssammanträden med verk av  Zola under armen. 

Om det åtminstone varit Flaubert, mannen bakom begreppet ”la démocrasserie”.

PÅ kvällen redovisades i tv den ombildade regeringen.

Med det nya teamet stärks presidentens grepp över partiet. Oppositionen är ju redan krossad.

Allvarligast är att Frankrike till skillnad från USA inte har samma maktdelning. Presidentmakten balanseras inte

av ett oberoende domstolsväsende. Med undantag för sä’rskilda nätpublikationer är franska media beroende av

Sarkozy och hans vänner. 

Och vad var då meningen med att framträda i Versailles? Att Sarkos skickliga strupgrepp på demokratin får kosta vad det vill?

Annonser

Precis som i Sverige är intresset lågt i Frankrike  inför valet till Europaparlamentet. Idag meddelar tvkanalen TF1 att det är väldigt lågt på Réunion, den lilla klippön i Indiska oceanen. Jovisst är det EU-val på Réunion.

Ön är en del av Frankrike. Detsamma gäller Guadeloupe och Martinique, Guyana i Sydamerika, Söderhavsöarna Mayotte och Tahiti. Les tristes tropiques är europeiska som en fransk baguette om man säger.

Frankrike ger sina medborgare i France outremer, på andra sidan havet, erbarmliga villkor som i sin tur ska ses som del i Europa i tiden. Feodalismen blomstrar. Vinterns strejker på Guadeloupe Martinique och Guyana avslöjade  arbetslöshet, absurda priser i daglighandeln, en liten vit överklass som styr och ställer och aldrig utmanas

av Paris.

Frankrike som under Sarkozy profilerar sig med nya friska grepp på gamla problem (”la rupture”) lever snarare upp till talesättet ju mer man förändrar desto mer förblir allt vid det gamla. 

Lägg till Sarkozys ovilja att bli påmind om sakernas tillstånd. Han avskyr självständiga media och nyligen avskaffade han alldeles på egen hand en annan självständig institution, den av  Napoleon skapade fristående granskning av den politiska makten genom undersökningsdomare, les juges d´instruction.

Sarkozy, en korsning mellan Putin och Berlusconi heter det.

Mest omtalad de sista åren bland undersökningsdomarna är norskfödda Eva Joly som på sin starka norska accent företrädde  la France utan nonsens och spärrade in de verkligt stora busarna  i den absoluta makttoppen.

Jag glömmer aldrig hur hon en midsommarafton förhörde den stöddige generaldirektören för franska järnvägen som tänkt sig tio minuter hos Joly men av Joly sattes på cell om än på VIP-avdelningen i det ökända fängelset La Santé och som alla fångar försedd med en bit tvål och en kondom. Det senare för att som det heter undvika aids i umgänget med medfångarna.

Eva Joly hotades mycket riktigt till livet och levde länge med livvakter dygnet om och flydde till sist till Norge efter 40 år i Frankrike. I Norge tog man väl hand om henne mycket stolt över hennes insatser.  

Men nu är Eva Joly nederstigen från den hytte i vildmarken där hon intervjuats mången gång av fransk tv under sin exil. Nu är hon tillbaka som kandidat till Europaparlamentet på De grönas franska lista.

Hon kandiderar ihop med legenden från 1968, Daniel Cohn-Bendit.

Mitt hjärta bankar snabbare varje gång jag ser de två i fransk tv:s otaliga tvdebatter inför valet. De är fräna orädda och passionerade. Elden falnar aldrig.

Men jag får inte rösta på dem. På mitt pass klargörs att jag i första hand är europé men när det kommer till att rösta in ledamoter av EU-parlamentet kan jag inte välja europeiskt ett enda dugg. Jag är tvingad rösta svenskt.

Ett EU-parlament som ger järnet med lem på livet får vi aldrig med den ordningen. 

Cohn-Bendit är fortfarande vitaliteten själv precis som under våren 1968 när han satte hela franska samhället i gungning genom att trotsa bestämmelserna om könsåtskilda bostäder för studenterna. För rätten att faire l´amour byggdes barrikader av gatorna och fick de Gaulle att fly till Baden-Baden som om inbördeskrig brutit ut.  Det var onekligen nära ögat.

Eva Joly missar aldrig att i tv påminna om att hon simmar i ett hav av korruption. Det blir så när Frankrike har lagar att hänga upp åtalen på, ett tillstånd att avundas. Svensk lagstiftning hänger exempelvis inte med alls vad gäller ekonomisk brottslighet. Inget intresse finns heller att ändra på saken.

När jag såg henne intervjuad i BBC World Hard Talk sa intervjuaren på det där obeskrivligt överlägsna vis som ö-folket vårdar, att korruption som i Frankrike det finns i alla fall inte i De förenade kungadömena. Evas älskvärda svar: – Det gör det visst. Ni har bara inte de rätta lagarna.”

Nyligen smulade hon sönder G 20-mötets skryt att man avskaffat skatteparadisen. Obönhörlig som en lejontämjare.

Vi får se hur det blir med EU-parlamentet.

Förra söndagen sa  f. premiärministern Dominique de Villepin i en radiointervju att den sociala oron i Frankrike är på gränsen till revolution. Hans eldande formulering återkommer ständigt i debatterna i tv.

 Under tiden faller Sarkozys opinionssiffror. Senast har gratistidningen Metros franska utgåva redovisat en egen undersökning där 24 procent av väljarna godkänner Sarko.

Sarko som påstått att han skulle förkroppsliga  ”la rupture” alltså bli en helt ny slags president, är  i väljarnas ögon inte  mer annorlunda än Mitterrand och Chirac. Med sina 24 procent är Sarko nu på samma nivå som företrädarna.

Och bland de nöjda inom högern är uppskattningen av Sarko en inte överväldigande 55 procent.

Här gäller för oppositionen att manövrera försiktigt. Det kan inte  forna presidentkandidaten för socialistpartiet  Ségolène Royal. Efter Villepin var det hennes tur att synas i kvällsnyheterna i public servicekanalen France 2 med beskedet att hon skäms över att vara fransk.

Det är att tutta på.

Hon syftade på uppståndelsen i internationell press sen Sarko under en lunch avfyrat nedsättande omdömen om  kompisarna bland världens ledare. Lunchgästerna – parlamentariker – förde Sarkos formuleringar vidare till tidningen Libération och så blev allt en världsnyhet. Sarko avfärdade exempelvis den socialistiske spanske premiärministern Zapatero som ”mindre intelligent” . Nu satt Royal i tv med beskedet att hon skickat brev till Zapatero där hon bett om ursäkt i franska folkets namn.

Som om det vore hennes sak att be om ursäkt för att Sarko är dummare än tåget.

Det blev heller inga applåder.Socialistpartiet med Martine Aubry i spetsen teg. Dess kulturprofil Jack Lang sa i en radiointervju att man borde be om ursäkt för Royals ursäkt. Elyseepalatset som förnekat vad Sarko sagt om Zapatero skyndade sig att kalla Royal vrickad.

Och i partiets stora tåg 1 maj i Paris fanns Royal inte med.

Under tiden har Sarko varit i Madrid och poserat som Zapaterokramare medan världspressen skickade ut

drömbilder på hustru Carlas charmanta rumpa invid kronprinsessan Laetitias dito då damerna  bjussade på att gå uppför trappor i högklackat i snävast tänkbara klänningar. Inte en chans tänka på båda ländernas  sociala oro.

Och ovanpå det ännu en present till Sarko: la grippe porcine, svininfluensan. 

Regeringen tog tacksamt emot och proklamerade pandemi. Under helgen har media inte brytt sig om annat.

Än sen om resultatet hittills är endast  två sjuka.

Men den sociala oron är förstås kvar. Ett verkligt dödläge råder på universiteten sen 14 veckor  lamslagna av strejker i protest mot Sarkozys universitetsreform.

Läget är värre än 1968 på fakulteterna. Majoriteten strejkar inte utan vill tillbaka till undervisningen. Det går inte. Föreläsningssalarna är blockerade och det enligt en färsk undersökning i tidningen Le Parisien av de

 4 (fyra) procent av studenterna som inte vill att universiteten ska ge efter för utbildningsminister Valerie Pecresse.

Extremvänstern har tagit över heter det i Le Figaro. Jack Lang (se ovan) anser att regeringen bär ansvaret och nu måste bryta dödläget  ”antingen genom att byta ut nån i regeringen eller ändra på reformen” .  Sarkos partivänner tycker att strejkminoriteten måste sättas på plats dock utan att precisera hur. I Frankrike får polis inte tillkallas för att bryta strejker  i statliga byggnader. Ingen polis kan plocka bort blockeringarna till föreläsningssalarna.

Det finns 13 universitet  i Paris. Alla är inte lika lamslagna. Claudine och Jean-Louis är  byrådirektörer vid Sorbonnes filial nära Jardin des Plantes. Som tjänstemän berörs de inte av blockaden utan arbetar som vanligt precis som rektorn i spökligt tyst byggnad. 

Här och var på öppna platser i Paris bedrivs litet demonstrativ undervisning. En tid undervisades varje fredag kl 15 i en vagn på metrons linje 14. Passagerarna gillade initiativet men inte RATP som ansvarar för metron. Efter ett antal metroföreläsningar blev det avhysning.

Få utanför universiteten är medvetna om strejkerna eftersom det inte handlar om en massrörelse med spektakulära aktioner som barrikader på gatorna. TV har inte gjort en rejäl granskning av för och emot utan nervöst hållit  låg profil. Typisk är kvällens halvhjärtade debatt i det annars absolut orädda debattprogrammet Ce soir ou jamais i publicservice tv kanalen France 3. Varje uppmärksammande riskerar beskyllningar från strejkgrupperna att gå regeringens ärenden.

 -Blockaden är ren fascism, säger Jean-Louis och Claudine till mig med tillägget: – c´est la France.

Det riktigt franska är ändå ett system för högre utbildning med universiteten som  en länge försummad  koloss

i stark kontrast till de statliga elitskolorna, les  grandes ecoles. De åtråvärda platserna på elitskolorna betyder avlönade studier och statliga toppjobb.

Detta av Napoleon skapade system har  i sin tur resulterat i en sluten politisk och social överklass. Sarkozy är den  förste franske president som saknar den utbildningen.

Förvä’ntningarna var därför höga på hans universitetsreform och besvikelsen desto större när det gick upp för studenter och forskare vad det är som bjuds.

Idag skulle universitetet i Marseille ha öppnats – tv var på plats. Desperata studenter som fruktar att de förlorat ett helt läsår slogs med de strejkande som vägrat ge upp.  TV-publiken lämnades i ovisshet om det blev nån undervisning.  Ingen missade däremot båda parters raseri och förtvivlan.

Misären i Calais – uppmärksammad i den nya filmen av Philippe Lioret, Welcome –  handlar inte om flyktingar  läser jag i en insändare i Libération. Sluta upp med att tala om flyktingar heter det. De miserabla som tränger ihop sig i allt större skaror i pappskjul i denna de eviga regnens stad är migranter. PASSERARE som inte vill stanna. 

De vill vidare över Kanalen, en sträcka på 28 km , men PASSERAR gör endast den som går på vattnet.

Man kan simma över som Welcome föreslår och där en fd tävlingssimmare instruerar en ung kurd.

Insändaren i Liberation påminner om att migrationen genom Calais pågått i 15 år alltsen Kosovotunneln öppnade för vandringarna österifrån. Vägarna i Frankrike från öst mot väst befolkas av osynliga strömmar av folk på väg. Krigen i Afghanistan och Irak har ökat på mängden. Tänker på det när jag i dagens The Independent läser att nyss publicerade dokument visar  hur informationen om Irak 2002 ”sexades upp” dvs hettades upp så att Tony Blair kunde få politikerna och därmed nationen med på USA:s krig.  Dags för Internationella domstolen i Haag att ålägga Blair tjänstgöring bland pappskjulen i Calais. Welcome.

Lioret knusslar inte med påminnelser om förnedringarna av migranterna.  Än sen om Calais genom seklerna sett strömmar av utsocknes. Det handlar om strömmar som PASSERAT medan dagens migranter proppar igen och sprider ut sig i Calais, Boulogne ner mot  kustens badorter för närheten till

bilburna brittiska turister. Myndigheterna kräver av invånarna att inte låtsas om misären, polisen däremot har fritt fram.

Libération har intervjuat några  invånare i Calais som i likhet med den fd tävlingssimmaren i Philippe Liorets film struntar i den berömda paragrafen 45 som förbjuder enskilda att ställa upp för papperslösa med hot om upp till fem års fängelse.

De som berättar är lärare och troende katoliker. De började med frivilligarbete  i det ökända migrantlägret Sangatte före stängningen 2002 och har därefter engagerat sig ä’n mer i protest mot att myndigheterna inte rört ett finger.

 Den som fått upp ögonen för misären kan aldrig blunda igen, som de intervjuade säger. Men att få upp ögonen är en viljeakt. 

På Liberations nätsida påpekar alltså en teaterdirektör i södra Frankrike att han satte upp ett drama om

flyktingströmmen från Afrika över Medelhavet. Med otaliga migranter med eller utan papper visste han att dramat angick hela regionen.

Men föreställningen fick snart läggas ned. Publiken uteblev. Den ville inte.

Min hårfrissa i Biarritz – une vraie biarotte – berättar för mig om svärdottern i Calais som hjälper flyktingar. Det handlar om unga män som flytt eländet i främst Afghanistan och Irak genom krigen men också flyktingar från

Indien Pakistan och Afrika som alla försöker överleva i pappskjul i skogen sen flyktinglägret Sangatte stängde och inget kom istället. Absolut ingenting. Svärdottern ställer upp med mat dusch rena kläder.  Hårfrissan är så upprörd när hon berättar om misären att orden stockar sig. Hon deltar alltid själv när hon besöker Calais. Att ställa upp är inte ett barmhärtighetsarbete vilket som helst. Enskilda riskerar upp till fem års fängelse. Dagens biopremiär Welcome visar regissören Philippe Loiret solidarisera sig med de osynliggjorda i pappskjulen när han låter

en fd tävlingssimmare lära upp en ung flykting att simma över Kanalen för att komma till drömlandet England.

 I en intervju i tidningen Voix du Nord jämför han enskildas insatser för flyktingarna med enskildas insatser för förföljda judar under andra världskrigets Frankrike.

Invandrarministern Eric Besson har av detta  fått ett raseriutbrott i tv och anser att Loiret gör en otillständig jämförelse.  Och som han poängterar: – Ingen av flyktingarna söker asyl i Frankrike. Om de gjorde detta skulle de få all möjlig hjälp. Vi vet att de vill till England, men den strategin har Frankrike ingen anledning underlätta.

Det har i sin tur fått kommunisterna att vakna till liv med fördömanden av ministern: – Först försöker Besson isolera flyktingzonen i Calais sen vill han osynliggöra den helt och hållet, heter det i ett uttalande där partiet ger Loiret sitt fulla stöd för att lyfta fram en ”verklig, omänsklig och för den franska republikens värderingar skamlig situation”. Inte svårt hålla med. Filmen tänker jag se, en annan femma om jag nånsin tar mig till Calais trots hårfrissans uppmaning att se eländet i vitögat ” det finns överallt på gator och torg”

Jag har sett flyktingmisären  i fransk tv:s många dokumentärer om skamfläcken i Calais. Gemensamt för dokumentärerna är den sena sändningstiden. Och så många andra kriser  för debattprogrammen, fransk tv:s paradgren.

Frågan är om filmen kan göra vad dokumentärerna inte lyckats med: väcka opinion.

Det är i alla fall en lovande början när ansvarige ministern är rasande för att  regissören inte väjer för det mest förbjudna.

Föremål köpta för nära fyra miljarder kr noterade Christie´s om århundradets auktion efter Yves Saint Laurent i Grand palais.

De kinesiska djurhuvudena i brons såldes för 15 miljoner euros styck. Kina som krävt huvudena tillbaka gratis och omedelbart vänder nu sin vrede mot Christie´s till hemska hotelser.

Uselt uppförande besvärar inte regimen förstås. Jag tänker på vad Napoleon sa: – Kina är en sovande jätte. Ve världen när den vaknar.”

Den håller på att vakna.  Inte för inte var det till Kina som Obamas utrikesminister Hillary Clinton inledde  sitt internationella resande till vidrigt soligt leende. Visst USA är illa ute. Det är monstren i Peking som sitter på stålarna. Hemska tider väntar fler än Christie´s.

Idag torsdag är det full rulle på gatorna igen lyckligtvis på andra sidan Seine långt bort från mina kvarter. Bussarna kanske går som vanligt. Det är på ändrade rutter för bussarna som man märker att demonstrationer är på gång.

Man ska akta sig för lördagar i Paris. Då tågas det till förbannelse.

Nu börjar det stora tåget borta vid Port Royal med forskare på alla nivåer liksom rektorer och studenter i protest mot  Sarkozys i och för sig angelägna universitetsreform.

Protesterna gäller att den genomförs för snabbt och ovanför huvudet på berörda parter.

Otaliga inlägg i Le Monde har påmint om missnöjet.

Lägg till det  Sarkozys vana att  förolämpa offren när han offentligt redovisar sina reformer. 

Forskare kallar han alltså obesvärat  ”latmaskar” .

 De publicerar sig nämligen inte lika mycket som forskare i de angloamerikanska länderna. Sån är Sarko och stolt över det.

Insinuationen om ett aldrig kollat forskarslit är förstås absurt i ett samhälle där kontrollinstanserna är otaliga i  en  genomcentraliserad fransk förvaltning.

Den spröda forskningsministern Valérie Pécresse har tillsatt en medlare. Medan  regeringen är så pass oroad av protesterna att man igår meddelade att det inte blir några nedskärningar av anställningar före 2011.

Det betyder 900 räddade jobb. Initiativet imponerar inte. De planerade stora demonstrationerna ska prägla otaliga franska städer idag.

 I Paris har demonstrerats  hela veckan med  installationer på gator och torg som  högläsning utomhus vid Odéon och öppna seminarier inomhus. Den mediala uppmärksamheten är likafullt minimal. Vem bryr sig  om en universitetsreform om än med uppslutning av studenter? De stackars universiteten har inga proffsiga PR-strateger.

Det var annat 1968 när studenterna ville förändra samhället ihop med arbetarna  så att de Gaulle flydde till en fransk militärbas i Tyskland.

 Vilken story.