Förra söndagen sa f. premiärministern Dominique de Villepin i en radiointervju att den sociala oron i Frankrike är på gränsen till revolution. Hans eldande formulering återkommer ständigt i debatterna i tv.
Under tiden faller Sarkozys opinionssiffror. Senast har gratistidningen Metros franska utgåva redovisat en egen undersökning där 24 procent av väljarna godkänner Sarko.
Sarko som påstått att han skulle förkroppsliga ”la rupture” alltså bli en helt ny slags president, är i väljarnas ögon inte mer annorlunda än Mitterrand och Chirac. Med sina 24 procent är Sarko nu på samma nivå som företrädarna.
Och bland de nöjda inom högern är uppskattningen av Sarko en inte överväldigande 55 procent.
Här gäller för oppositionen att manövrera försiktigt. Det kan inte forna presidentkandidaten för socialistpartiet Ségolène Royal. Efter Villepin var det hennes tur att synas i kvällsnyheterna i public servicekanalen France 2 med beskedet att hon skäms över att vara fransk.
Det är att tutta på.
Hon syftade på uppståndelsen i internationell press sen Sarko under en lunch avfyrat nedsättande omdömen om kompisarna bland världens ledare. Lunchgästerna – parlamentariker – förde Sarkos formuleringar vidare till tidningen Libération och så blev allt en världsnyhet. Sarko avfärdade exempelvis den socialistiske spanske premiärministern Zapatero som ”mindre intelligent” . Nu satt Royal i tv med beskedet att hon skickat brev till Zapatero där hon bett om ursäkt i franska folkets namn.
Som om det vore hennes sak att be om ursäkt för att Sarko är dummare än tåget.
Det blev heller inga applåder.Socialistpartiet med Martine Aubry i spetsen teg. Dess kulturprofil Jack Lang sa i en radiointervju att man borde be om ursäkt för Royals ursäkt. Elyseepalatset som förnekat vad Sarko sagt om Zapatero skyndade sig att kalla Royal vrickad.
Och i partiets stora tåg 1 maj i Paris fanns Royal inte med.
Under tiden har Sarko varit i Madrid och poserat som Zapaterokramare medan världspressen skickade ut
drömbilder på hustru Carlas charmanta rumpa invid kronprinsessan Laetitias dito då damerna bjussade på att gå uppför trappor i högklackat i snävast tänkbara klänningar. Inte en chans tänka på båda ländernas sociala oro.
Och ovanpå det ännu en present till Sarko: la grippe porcine, svininfluensan.
Regeringen tog tacksamt emot och proklamerade pandemi. Under helgen har media inte brytt sig om annat.
Än sen om resultatet hittills är endast två sjuka.
Men den sociala oron är förstås kvar. Ett verkligt dödläge råder på universiteten sen 14 veckor lamslagna av strejker i protest mot Sarkozys universitetsreform.
Läget är värre än 1968 på fakulteterna. Majoriteten strejkar inte utan vill tillbaka till undervisningen. Det går inte. Föreläsningssalarna är blockerade och det enligt en färsk undersökning i tidningen Le Parisien av de
4 (fyra) procent av studenterna som inte vill att universiteten ska ge efter för utbildningsminister Valerie Pecresse.
Extremvänstern har tagit över heter det i Le Figaro. Jack Lang (se ovan) anser att regeringen bär ansvaret och nu måste bryta dödläget ”antingen genom att byta ut nån i regeringen eller ändra på reformen” . Sarkos partivänner tycker att strejkminoriteten måste sättas på plats dock utan att precisera hur. I Frankrike får polis inte tillkallas för att bryta strejker i statliga byggnader. Ingen polis kan plocka bort blockeringarna till föreläsningssalarna.
Det finns 13 universitet i Paris. Alla är inte lika lamslagna. Claudine och Jean-Louis är byrådirektörer vid Sorbonnes filial nära Jardin des Plantes. Som tjänstemän berörs de inte av blockaden utan arbetar som vanligt precis som rektorn i spökligt tyst byggnad.
Här och var på öppna platser i Paris bedrivs litet demonstrativ undervisning. En tid undervisades varje fredag kl 15 i en vagn på metrons linje 14. Passagerarna gillade initiativet men inte RATP som ansvarar för metron. Efter ett antal metroföreläsningar blev det avhysning.
Få utanför universiteten är medvetna om strejkerna eftersom det inte handlar om en massrörelse med spektakulära aktioner som barrikader på gatorna. TV har inte gjort en rejäl granskning av för och emot utan nervöst hållit låg profil. Typisk är kvällens halvhjärtade debatt i det annars absolut orädda debattprogrammet Ce soir ou jamais i publicservice tv kanalen France 3. Varje uppmärksammande riskerar beskyllningar från strejkgrupperna att gå regeringens ärenden.
-Blockaden är ren fascism, säger Jean-Louis och Claudine till mig med tillägget: – c´est la France.
Det riktigt franska är ändå ett system för högre utbildning med universiteten som en länge försummad koloss
i stark kontrast till de statliga elitskolorna, les grandes ecoles. De åtråvärda platserna på elitskolorna betyder avlönade studier och statliga toppjobb.
Detta av Napoleon skapade system har i sin tur resulterat i en sluten politisk och social överklass. Sarkozy är den förste franske president som saknar den utbildningen.
Förvä’ntningarna var därför höga på hans universitetsreform och besvikelsen desto större när det gick upp för studenter och forskare vad det är som bjuds.
Idag skulle universitetet i Marseille ha öppnats – tv var på plats. Desperata studenter som fruktar att de förlorat ett helt läsår slogs med de strejkande som vägrat ge upp. TV-publiken lämnades i ovisshet om det blev nån undervisning. Ingen missade däremot båda parters raseri och förtvivlan.
